twiga

Under min misshandel var det ingen av mina vänner och ingen i min familj som visste något om detta.
Mina vänner la märke till att jag och X ofta gjorde slut, de sa även till mig att göra slut och låta det vara så. Att inte gå tillbaka, det gjorde bara att jag ville bevisa att det kunde hålla. Jag höll uppe en fasad som ingen kunde se igenom.

När jag började stänga in mig i mig själv, blev arg på allt o alla för minsta grej. Då var det ingen som gjorde något, ingen som ville se att det kunde ha ett samband med X. När jag sedan berättade för mina vänner o min familj, blev de heller inte förvånade. Det tyckte jag var konstigt, att de isåfall hela tiden hade blundat för vad som pågick. Att de inte ville försöka komma på vad det kunde vara som var fel?

Xs mamma fanns ofta i samma lägenhet där jag blev misshandlad, jag minns en gång när han hade slagit mig ett antal ggr mitt i natten och jag till slut hotade med att ropa på hans mamma. Han fortsatte att slå och jag ropade då på hans mamma. Svaret vi fick var: - "Sluta nu X, jag försöker sova." Att hon som mamma inte ens kunde gå in och stoppa våldet i sitt eget hem, det förvånar mig. Om jag hade en son eller en dotter som slog någon, då hade jag rusat in och hjälpt denna någon. Hur kan man låta sitt eget barn slå någon, och sen blunda för det?

När ska vi skärpa oss och öppna våra ögon? Om någon av mina vänner eller min familj frågat mig rakt på sak: -"Slår X dig? Säg sanningen nu!" Så hade det kanske varit min räddning, om någon hade sträckt ut en hand och mött mig halvvägs, så kanske jag hade kommit ur det tidigare än jag gjort. Visst, herregud sånt här tar tid och det är klart att jag inte sträckt mig efter en hand om jag inte själv vetat att ja skulle klara det. Ofta behöver man nå botten för att kunna klättra ut därifrån igen.

Min botten var nådd när jag blev kastad från sängen, men jag var för rädd för att gå. Jag var rädd att om jag gick så skulle han gå på min familj. Det hade han hotat med, ofta när jag gjorde slut. Därför väntade jag till han reste. Då gjorde jag slut över msn, kanske fegt. Men om jag inte hade gjort så, då hade jag ännu varit i det förhållandet.

Det jag vill ha sagt är, att vi måste öppna våra ögon. Vi måste sträcka ut händer åt våra vänner, även om de kanske inte behövs. Vi måste skärpa oss och hjälpa varandra.

För snart 3 år sedan träffade jag en kille som vi kan kalla X. Han var jätte snäll och söt, vi började prata med varandra ganska regelbundet och vi blev tillsammans. Jag visste att han hade starkare känslor för mig än jag för honom, eftersom jag var kär i någon annan för tillfället. Han visste inte detta och jag insåg att jag behövde komma över den andra killen och att det här kanske var enda vägen. Ja, det var kanske egoistiskt tänkt, men så gjorde jag.

Vi blev tillsammans i Maj efter att han fyllt år. Första månaderna var jätte fina, vi försökte träffas så ofta vi kunde. Men vi var tvungna att hålla det så hemligt som möjligt därför att Xs bästa kompis råkade vara mitt ex. Någon gång i slutet av Juli så började X prata om sex, men ja sa att jag inte var redo och skulle tala om för honom när jag var det. Han sa okej, sen pratade vi inte mer om det just då. Ungefär i samma veva fick hans bästa kompis reda på att vi var tillsammans och han blev hyffsat irriterad vilket gjorde X misstänksam. Han är en väldigt svartsjuk person och fick för sig att det fortfarande var något mellan mig och mitt ex, vilket var fel.

X blev nu mer och mer hård mot mig, han började tjata om att han ville ha sex, men jag ville fortfarande inte. Han började snacka skit om mina vänner. Ingen vän dög åt mig och det var fel på dem osv. Han sa något om alla jag umgicks med och ville helst inte att jag umgicks med dem. Jag drog ner på att träffa mina vänner, vilket gjorde dem väldigt ledsna. Jag kunde inte ens förklara varför jag gjorde så, ja bara gjorde det. Jag och X hade ofta små tjaffs om just det här och tills slut började han skrika och kalla mig fula ord. Jag skrek tillbaka såklart och sa även fula ord till honom. Jag tillät inte den tonen emot mig, när jag sa ifrån skrek han bara högre.

Jag gick därifrån och han ringde och tiggde och bad om förlåtelse, sen var allt frid och fröjd. Men en dag var han på riktigt dåligt humör och när vi skrek åt varandra smällde han till mig med öppen hand på kinden. Mina ögon tårades, jag visste inte vad ja skulle ta mig till så ja skällde ut honom riktigt rejält och han började gråta.
Han sa att det var en olyckshändelse. Han satte sig ner i sin soffa och grät, jag tyckte så synd om honom så jag satte mig brevid honom och försökte förklara varför jag blev så sur när han smällde till mig. Det tyckte han absolut inte om, så han tog stryptag på mig..

Nu blev jag riktigt jävla förbannad alltså, så jag skrek: - "OKEJ STRYP MIG DÅ, om de är det du vill. Stryp mig, stryp mig." Han tryckte hårdare och hårdare, till slut fick jag ingen luft att skrika med längre, jag kände hur blodet fyllde mitt huvud och jag tänkte, "jaha, är det här mitt öde? är det såhär jag ska dö?"
Han släppte taget om mitt huvud och jag smällde till honom i bröstet, tog mina saker och sprang därifrån. Jag ringde mamma och stor grät! Mamma kom genast med bilen och hämtade mig.
Mamma: - "Men lilla gumman vad har hänt?"
Jag: - "Han smällde till mig med öppen hand. snyft snyft.. men han sa att det var en olyckshändelse men iaf."
Mamma tyckte att det lät ju inte så jätte farligt, så hon tyckte att jag skulle ringa honom nästa dag och se om vi inte kunde reda ut det här. Mamma kunde ju omöjligt veta att han även tagit stryptag på mig, hon ångrar varje dag att hon inte sa åt mig att gå.

Så nästa dag ringde jag upp honom och vi träffades, blev sams och tillsammans igen. Men bara för att vi redde ut grälet, så slutade det inte här. En vecka senare började han knuffa och slå mig igen, han sa:
- "kolla, jag får ta min bästa väns rester för att ingen annan vill ha dig. Jag gör dig en tjänst som är tillsammans med dig, du borde vara glad att någon vill vara med dig!" och liknande saker fick jag höra varje dag. Jag bara stod där och tog emot slag efter slag, vecka efter vecka. Han sparkade, slog och knuffade mig varannan dag. Om Xs bästa kompis sa något om mig, eller frågade hur det var med mig när de träffades. Ja då var det jag som fick ta emot slag efter slag. Jag stod ut, jag lämnade inte honom. Jag intalade mig att: "Han var ju allt jag kunde få, jag fick nöja mig med honom och det kanske var genom slagen han bevisade sin kärlek för mig. Det kanske var hans sätt."

Jag minns speciellt en dag, när han försökte tvinga mig till att ha sex (vilket aldrig hände, tack och lov), han sa att min mamma var en hora om jag inte hade sex med honom och jag sa: - "vad fan skulle du tycka om jag snackade sådär om din mamma?" och han började skrika och slå mig och trycka in mig i madrassen, han var ju avsevärt tyngre än mig. Han skrek: -"Du ska fan inte kalla min mamma sånna saker!!!" och jag sa lugnt och sansat: -"jag har inte alls kallat henne något, och se hur du reagerar X. Förstår du inte hur förbannad jag blir när du snackar sådär om min mamma då, om du reagerar såhär utan att jag ens sagt något om din mamma?"

Då blev han ännu argare, tog tag om mina armar och kastade ner mig från sängen. Jag minns hur mattan revs mot min kind, jag landade med benen fortfarande på sängen så jag halv-låg ner på golvet, mitt bröst slogs så hårt mot golvet att jag tappade andan. Jag kunde inte andas, jag trodde att jag var död. Jag blundade, och jag hörde som i en dimma att han satte sig brevid mig och försökte hasa upp mig. Hans tårar landade på min kind. Jag hörde honom börja skrika: -"nej, neeeej, dö inte ! Du får inte dö, jag kan inte gjort att du dött. Öppna ögonen, öppna ögonen!!" Jag vet inte hur många minuter det gått när jag äntligen kunde andas, jag gick därifrån och han satt kvar på golvet, gråtandes och skrikandes. Han försökte inte stoppa mig när jag gick.

Trots allt det här så gick jag endå tillbaka till honom, jag trodde verkligen på hans ord om att jag inte kunde få någon annan och vi var tillsammans i 1 år. Sen reste han bort över hela sommarlovet och jag tog mod till mig och gjorde slut en gång för alla! Som sagt nu har det gått 1½ år sedan jag lämnade honom, men jag kommer aldrig någonsin att glömma. Ärren finns kvar i min själ, under resten av mitt liv kommer de att finnas kvar.

Jag vet att jag bara är en av många kvinnor som gått igenom det här, jag vet att många kanske aldrig vågar ta steget att lämna mannen. Jag hade tur, jag hade jävligt tur och jag vet även att om jag stannat längre hade jag inte suttit här idag. Om han hade fått som han ville, så hade jag nog redan varit död. Jag är ytterst tacksam att jag lever, att jag klarade mig ur det här. Mina vänner och min familj stöttade mig och tack vare dem sökte jag hjälp hos en kvinnojour. En guldstjärna till dem!
Till att de hjälpte mig förstå att inget av detta är mitt fel, det är X det är fel på.

Den här texten skrev jag för att få folk i min omgivning att förstå, hur det är när man är i ett förhållande där man blir misshandlad, utan att jag behövde berätta det för dem face 2 face.

Hon ser handen komma emot henne. Hon inser inte vad som kommer hända förrän det är försent. Hon faller ner mot golvet och smärtan rinner som ett vattenfall genom hennes kropp. Vad ska hon ta sig till? ska hon gömma sig? ska hon slå tillbaka? hon stelnar till av chock. Hon blir panikslagen och tårarna färgar hennes ansikte med mascara.

Han ser hennes våta kinder och inser vad han har gjort. Hur ska han förklara för henne att han inte gjorde det med mening? Hur ska han få hennes förlåtelse? Hur ska han få henne att förstå att han inte vill att hon lämnar honom. Att svartsjukan förvandlar honom till ett kontrollerande monster. Han känner knappt igen sig själv. Han ställer sig på knä och ber henne förlåta honom, men tårarna bara fortsätter rinna ner för hennes kinder, hon börjar darra som ett asplöv och han får panik. Han inser att hon kanske är rejält skadad han drar ner henne i sitt knä för att göra allt bättre. Då ger hon honom en örfil och rusar ut därifrån. Han hör dörren stängas med en smäll. Han vill ju inte att hon ska gå. Han älskar henne på sitt eget speciella sätt. Han vill bara inte att någon annan ska titta på henne eller prata med henne. Hon tillhör honom! Nu kanske han har förstört allt.

Hon rusar ut på gården utanför höghuset. Hon känner doften av löv, regn och en brasa längre bort. Det är höst. Hon vill inte att någon ska se hennes tårar och kanske förstå, så hon gömmer ansiktet i luvtröjan. Hon skäms. Hon sätter sig på bussen och gömmer ansiktet i händerna, hennes telefon ringer flera gånger. Hon vet att det är han så hon låter bli att svara. Hon vill inte finnas mer. Hon känner sig lika tunn och bräcklig som ett äggskal. ?Varför slår han mig?? Tänker hon. Jag kanske har gjort något fel? Han kanske har hittat någon annan.

Han försöker ringa henne flera gånger den kvällen, men hon orkar inte svara. Hon orkar inte äta när hennes mamma kommer in med maten och hon skriker åt alla som försöker prata med henne. Hon vill vara ifred, hur kunde allt gå så snett? Han sitter hemma och försöker reda ut hur det gick till, försöker förstå varför han slog henne, men han kan inte komma ihåg. Allt är insvept i en tjock dimma och allt han kan se framför sig är hennes mascararandiga ansikte. Han kan fortfarande känna örfilen som färgat hans kind röd och han undrar hur hon känner det. Han undrar om hon någonsin kommer att komma tillbaka. Han intalar sig själv att hans slag var en olyckshändelse. Han skulle bara knuffa henne. Han vet att det inte var så det gick till, men han vill att det ska vara så. Tillslut tror han på det själv, det blir till verklighet.

Nästa dag vaknar hon jätte tidigt. Hon vill inte gå upp hon vill somna om igen och aldrig vakna. Hennes huvud känns tungt och kroppen är öm. Smärtan finns kvar och hon kommer ihåg känslan av slaget. Hon lyfter mobilen för att se efter om han ringt under natten. Han har ringt 28 gånger. Hon börjar få skuldkänslor för att hon inte svarat. Han har säkert varit uppe hela natten och varit orolig för henne, han kanske tror att hon blivit kidnappad eller ännu värre våldtagen.Han kanske har stannat uppe hela natten bara för att ringa. Han kunde säkert inte ens sova och han ångrar sig säkert jätte mycket.

Nästa gång han ringer svarar hon. Han börjar gråta och förklarar för henne att det bara var en olyckshändelse. Han skulle ju bara knuffa henne. Han ber och bönar att hon ska komma tillbaka till honom. Han kommer aldrig göra om det, han svär på sin mamma. Han lovar att det aldrig kommer upprepas, han älskar ju henne så mycket och han vill inte förlora henne!

Hon lovar att komma tillbaka till honom. Hon älskar honom också ju. Hon säger förlåt för att hon gick. Förlåt för att hon inte svarade på natten. Förlåt för att hon är en så dålig flickvän. Förlåt för att han slog henne. Hon vill ju inte heller att det ska sluta såhär. Hon tar bussen hem till honom och allt är frid och fröjd i en vecka, då historien upprepas ännu en gång.