Det första slaget.
Den här texten skrev jag för att få folk i min omgivning att förstå, hur det är när man är i ett förhållande där man blir misshandlad, utan att jag behövde berätta det för dem face 2 face.
Hon ser handen komma emot henne. Hon inser inte vad som kommer hända förrän det är försent. Hon faller ner mot golvet och smärtan rinner som ett vattenfall genom hennes kropp. Vad ska hon ta sig till? ska hon gömma sig? ska hon slå tillbaka? hon stelnar till av chock. Hon blir panikslagen och tårarna färgar hennes ansikte med mascara.
Han ser hennes våta kinder och inser vad han har gjort. Hur ska han förklara för henne att han inte gjorde det med mening? Hur ska han få hennes förlåtelse? Hur ska han få henne att förstå att han inte vill att hon lämnar honom. Att svartsjukan förvandlar honom till ett kontrollerande monster. Han känner knappt igen sig själv. Han ställer sig på knä och ber henne förlåta honom, men tårarna bara fortsätter rinna ner för hennes kinder, hon börjar darra som ett asplöv och han får panik. Han inser att hon kanske är rejält skadad han drar ner henne i sitt knä för att göra allt bättre. Då ger hon honom en örfil och rusar ut därifrån. Han hör dörren stängas med en smäll. Han vill ju inte att hon ska gå. Han älskar henne på sitt eget speciella sätt. Han vill bara inte att någon annan ska titta på henne eller prata med henne. Hon tillhör honom! Nu kanske han har förstört allt.
Hon rusar ut på gården utanför höghuset. Hon känner doften av löv, regn och en brasa längre bort. Det är höst. Hon vill inte att någon ska se hennes tårar och kanske förstå, så hon gömmer ansiktet i luvtröjan. Hon skäms. Hon sätter sig på bussen och gömmer ansiktet i händerna, hennes telefon ringer flera gånger. Hon vet att det är han så hon låter bli att svara. Hon vill inte finnas mer. Hon känner sig lika tunn och bräcklig som ett äggskal. ?Varför slår han mig?? Tänker hon. Jag kanske har gjort något fel? Han kanske har hittat någon annan.
Han försöker ringa henne flera gånger den kvällen, men hon orkar inte svara. Hon orkar inte äta när hennes mamma kommer in med maten och hon skriker åt alla som försöker prata med henne. Hon vill vara ifred, hur kunde allt gå så snett? Han sitter hemma och försöker reda ut hur det gick till, försöker förstå varför han slog henne, men han kan inte komma ihåg. Allt är insvept i en tjock dimma och allt han kan se framför sig är hennes mascararandiga ansikte. Han kan fortfarande känna örfilen som färgat hans kind röd och han undrar hur hon känner det. Han undrar om hon någonsin kommer att komma tillbaka. Han intalar sig själv att hans slag var en olyckshändelse. Han skulle bara knuffa henne. Han vet att det inte var så det gick till, men han vill att det ska vara så. Tillslut tror han på det själv, det blir till verklighet.
Nästa dag vaknar hon jätte tidigt. Hon vill inte gå upp hon vill somna om igen och aldrig vakna. Hennes huvud känns tungt och kroppen är öm. Smärtan finns kvar och hon kommer ihåg känslan av slaget. Hon lyfter mobilen för att se efter om han ringt under natten. Han har ringt 28 gånger. Hon börjar få skuldkänslor för att hon inte svarat. Han har säkert varit uppe hela natten och varit orolig för henne, han kanske tror att hon blivit kidnappad eller ännu värre våldtagen.Han kanske har stannat uppe hela natten bara för att ringa. Han kunde säkert inte ens sova och han ångrar sig säkert jätte mycket.
Nästa gång han ringer svarar hon. Han börjar gråta och förklarar för henne att det bara var en olyckshändelse. Han skulle ju bara knuffa henne. Han ber och bönar att hon ska komma tillbaka till honom. Han kommer aldrig göra om det, han svär på sin mamma. Han lovar att det aldrig kommer upprepas, han älskar ju henne så mycket och han vill inte förlora henne!
Hon lovar att komma tillbaka till honom. Hon älskar honom också ju. Hon säger förlåt för att hon gick. Förlåt för att hon inte svarade på natten. Förlåt för att hon är en så dålig flickvän. Förlåt för att han slog henne. Hon vill ju inte heller att det ska sluta såhär. Hon tar bussen hem till honom och allt är frid och fröjd i en vecka, då historien upprepas ännu en gång.
Hon ser handen komma emot henne. Hon inser inte vad som kommer hända förrän det är försent. Hon faller ner mot golvet och smärtan rinner som ett vattenfall genom hennes kropp. Vad ska hon ta sig till? ska hon gömma sig? ska hon slå tillbaka? hon stelnar till av chock. Hon blir panikslagen och tårarna färgar hennes ansikte med mascara.
Han ser hennes våta kinder och inser vad han har gjort. Hur ska han förklara för henne att han inte gjorde det med mening? Hur ska han få hennes förlåtelse? Hur ska han få henne att förstå att han inte vill att hon lämnar honom. Att svartsjukan förvandlar honom till ett kontrollerande monster. Han känner knappt igen sig själv. Han ställer sig på knä och ber henne förlåta honom, men tårarna bara fortsätter rinna ner för hennes kinder, hon börjar darra som ett asplöv och han får panik. Han inser att hon kanske är rejält skadad han drar ner henne i sitt knä för att göra allt bättre. Då ger hon honom en örfil och rusar ut därifrån. Han hör dörren stängas med en smäll. Han vill ju inte att hon ska gå. Han älskar henne på sitt eget speciella sätt. Han vill bara inte att någon annan ska titta på henne eller prata med henne. Hon tillhör honom! Nu kanske han har förstört allt.
Hon rusar ut på gården utanför höghuset. Hon känner doften av löv, regn och en brasa längre bort. Det är höst. Hon vill inte att någon ska se hennes tårar och kanske förstå, så hon gömmer ansiktet i luvtröjan. Hon skäms. Hon sätter sig på bussen och gömmer ansiktet i händerna, hennes telefon ringer flera gånger. Hon vet att det är han så hon låter bli att svara. Hon vill inte finnas mer. Hon känner sig lika tunn och bräcklig som ett äggskal. ?Varför slår han mig?? Tänker hon. Jag kanske har gjort något fel? Han kanske har hittat någon annan.
Han försöker ringa henne flera gånger den kvällen, men hon orkar inte svara. Hon orkar inte äta när hennes mamma kommer in med maten och hon skriker åt alla som försöker prata med henne. Hon vill vara ifred, hur kunde allt gå så snett? Han sitter hemma och försöker reda ut hur det gick till, försöker förstå varför han slog henne, men han kan inte komma ihåg. Allt är insvept i en tjock dimma och allt han kan se framför sig är hennes mascararandiga ansikte. Han kan fortfarande känna örfilen som färgat hans kind röd och han undrar hur hon känner det. Han undrar om hon någonsin kommer att komma tillbaka. Han intalar sig själv att hans slag var en olyckshändelse. Han skulle bara knuffa henne. Han vet att det inte var så det gick till, men han vill att det ska vara så. Tillslut tror han på det själv, det blir till verklighet.
Nästa dag vaknar hon jätte tidigt. Hon vill inte gå upp hon vill somna om igen och aldrig vakna. Hennes huvud känns tungt och kroppen är öm. Smärtan finns kvar och hon kommer ihåg känslan av slaget. Hon lyfter mobilen för att se efter om han ringt under natten. Han har ringt 28 gånger. Hon börjar få skuldkänslor för att hon inte svarat. Han har säkert varit uppe hela natten och varit orolig för henne, han kanske tror att hon blivit kidnappad eller ännu värre våldtagen.Han kanske har stannat uppe hela natten bara för att ringa. Han kunde säkert inte ens sova och han ångrar sig säkert jätte mycket.
Nästa gång han ringer svarar hon. Han börjar gråta och förklarar för henne att det bara var en olyckshändelse. Han skulle ju bara knuffa henne. Han ber och bönar att hon ska komma tillbaka till honom. Han kommer aldrig göra om det, han svär på sin mamma. Han lovar att det aldrig kommer upprepas, han älskar ju henne så mycket och han vill inte förlora henne!
Hon lovar att komma tillbaka till honom. Hon älskar honom också ju. Hon säger förlåt för att hon gick. Förlåt för att hon inte svarade på natten. Förlåt för att hon är en så dålig flickvän. Förlåt för att han slog henne. Hon vill ju inte heller att det ska sluta såhär. Hon tar bussen hem till honom och allt är frid och fröjd i en vecka, då historien upprepas ännu en gång.
Kommentarer
Trackback
