Öppna ögonen.
Under min misshandel var det ingen av mina vänner och ingen i min familj som visste något om detta.
Mina vänner la märke till att jag och X ofta gjorde slut, de sa även till mig att göra slut och låta det vara så. Att inte gå tillbaka, det gjorde bara att jag ville bevisa att det kunde hålla. Jag höll uppe en fasad som ingen kunde se igenom.
När jag började stänga in mig i mig själv, blev arg på allt o alla för minsta grej. Då var det ingen som gjorde något, ingen som ville se att det kunde ha ett samband med X. När jag sedan berättade för mina vänner o min familj, blev de heller inte förvånade. Det tyckte jag var konstigt, att de isåfall hela tiden hade blundat för vad som pågick. Att de inte ville försöka komma på vad det kunde vara som var fel?
Xs mamma fanns ofta i samma lägenhet där jag blev misshandlad, jag minns en gång när han hade slagit mig ett antal ggr mitt i natten och jag till slut hotade med att ropa på hans mamma. Han fortsatte att slå och jag ropade då på hans mamma. Svaret vi fick var: - "Sluta nu X, jag försöker sova." Att hon som mamma inte ens kunde gå in och stoppa våldet i sitt eget hem, det förvånar mig. Om jag hade en son eller en dotter som slog någon, då hade jag rusat in och hjälpt denna någon. Hur kan man låta sitt eget barn slå någon, och sen blunda för det?
När ska vi skärpa oss och öppna våra ögon? Om någon av mina vänner eller min familj frågat mig rakt på sak: -"Slår X dig? Säg sanningen nu!" Så hade det kanske varit min räddning, om någon hade sträckt ut en hand och mött mig halvvägs, så kanske jag hade kommit ur det tidigare än jag gjort. Visst, herregud sånt här tar tid och det är klart att jag inte sträckt mig efter en hand om jag inte själv vetat att ja skulle klara det. Ofta behöver man nå botten för att kunna klättra ut därifrån igen.
Min botten var nådd när jag blev kastad från sängen, men jag var för rädd för att gå. Jag var rädd att om jag gick så skulle han gå på min familj. Det hade han hotat med, ofta när jag gjorde slut. Därför väntade jag till han reste. Då gjorde jag slut över msn, kanske fegt. Men om jag inte hade gjort så, då hade jag ännu varit i det förhållandet.
Det jag vill ha sagt är, att vi måste öppna våra ögon. Vi måste sträcka ut händer åt våra vänner, även om de kanske inte behövs. Vi måste skärpa oss och hjälpa varandra.
Mina vänner la märke till att jag och X ofta gjorde slut, de sa även till mig att göra slut och låta det vara så. Att inte gå tillbaka, det gjorde bara att jag ville bevisa att det kunde hålla. Jag höll uppe en fasad som ingen kunde se igenom.
När jag började stänga in mig i mig själv, blev arg på allt o alla för minsta grej. Då var det ingen som gjorde något, ingen som ville se att det kunde ha ett samband med X. När jag sedan berättade för mina vänner o min familj, blev de heller inte förvånade. Det tyckte jag var konstigt, att de isåfall hela tiden hade blundat för vad som pågick. Att de inte ville försöka komma på vad det kunde vara som var fel?
Xs mamma fanns ofta i samma lägenhet där jag blev misshandlad, jag minns en gång när han hade slagit mig ett antal ggr mitt i natten och jag till slut hotade med att ropa på hans mamma. Han fortsatte att slå och jag ropade då på hans mamma. Svaret vi fick var: - "Sluta nu X, jag försöker sova." Att hon som mamma inte ens kunde gå in och stoppa våldet i sitt eget hem, det förvånar mig. Om jag hade en son eller en dotter som slog någon, då hade jag rusat in och hjälpt denna någon. Hur kan man låta sitt eget barn slå någon, och sen blunda för det?
När ska vi skärpa oss och öppna våra ögon? Om någon av mina vänner eller min familj frågat mig rakt på sak: -"Slår X dig? Säg sanningen nu!" Så hade det kanske varit min räddning, om någon hade sträckt ut en hand och mött mig halvvägs, så kanske jag hade kommit ur det tidigare än jag gjort. Visst, herregud sånt här tar tid och det är klart att jag inte sträckt mig efter en hand om jag inte själv vetat att ja skulle klara det. Ofta behöver man nå botten för att kunna klättra ut därifrån igen.
Min botten var nådd när jag blev kastad från sängen, men jag var för rädd för att gå. Jag var rädd att om jag gick så skulle han gå på min familj. Det hade han hotat med, ofta när jag gjorde slut. Därför väntade jag till han reste. Då gjorde jag slut över msn, kanske fegt. Men om jag inte hade gjort så, då hade jag ännu varit i det förhållandet.
Det jag vill ha sagt är, att vi måste öppna våra ögon. Vi måste sträcka ut händer åt våra vänner, även om de kanske inte behövs. Vi måste skärpa oss och hjälpa varandra.
Kommentarer
Postat av: Tonårsmorsa
Hej Twiga! Tack för ditt gästboksinlägg! Jag våld är alltid illa, under vilka omständigheter det än sker. Någon förklaring på ditt X mamma, är svårt att finna. Kanske blundade hon för att hon inte var modig eller stark nog att ta konflikten, hur illa det än låter?
Jag tycker det är toppen att du bloggar i detta ämne, då det ger en del utlopp för det du bär inom dig. Ska försöka hinna läsa lite mer här en annan dag. (När jag inte behöver tändstickor för att hålla upp ögonlocken! ;-) )
Men en sak vill jag säga: Ta hand om dig, glöm inte att DU är viktig!! Kram!
Trackback
