twiga

För snart 3 år sedan träffade jag en kille som vi kan kalla X. Han var jätte snäll och söt, vi började prata med varandra ganska regelbundet och vi blev tillsammans. Jag visste att han hade starkare känslor för mig än jag för honom, eftersom jag var kär i någon annan för tillfället. Han visste inte detta och jag insåg att jag behövde komma över den andra killen och att det här kanske var enda vägen. Ja, det var kanske egoistiskt tänkt, men så gjorde jag.

Vi blev tillsammans i Maj efter att han fyllt år. Första månaderna var jätte fina, vi försökte träffas så ofta vi kunde. Men vi var tvungna att hålla det så hemligt som möjligt därför att Xs bästa kompis råkade vara mitt ex. Någon gång i slutet av Juli så började X prata om sex, men ja sa att jag inte var redo och skulle tala om för honom när jag var det. Han sa okej, sen pratade vi inte mer om det just då. Ungefär i samma veva fick hans bästa kompis reda på att vi var tillsammans och han blev hyffsat irriterad vilket gjorde X misstänksam. Han är en väldigt svartsjuk person och fick för sig att det fortfarande var något mellan mig och mitt ex, vilket var fel.

X blev nu mer och mer hård mot mig, han började tjata om att han ville ha sex, men jag ville fortfarande inte. Han började snacka skit om mina vänner. Ingen vän dög åt mig och det var fel på dem osv. Han sa något om alla jag umgicks med och ville helst inte att jag umgicks med dem. Jag drog ner på att träffa mina vänner, vilket gjorde dem väldigt ledsna. Jag kunde inte ens förklara varför jag gjorde så, ja bara gjorde det. Jag och X hade ofta små tjaffs om just det här och tills slut började han skrika och kalla mig fula ord. Jag skrek tillbaka såklart och sa även fula ord till honom. Jag tillät inte den tonen emot mig, när jag sa ifrån skrek han bara högre.

Jag gick därifrån och han ringde och tiggde och bad om förlåtelse, sen var allt frid och fröjd. Men en dag var han på riktigt dåligt humör och när vi skrek åt varandra smällde han till mig med öppen hand på kinden. Mina ögon tårades, jag visste inte vad ja skulle ta mig till så ja skällde ut honom riktigt rejält och han började gråta.
Han sa att det var en olyckshändelse. Han satte sig ner i sin soffa och grät, jag tyckte så synd om honom så jag satte mig brevid honom och försökte förklara varför jag blev så sur när han smällde till mig. Det tyckte han absolut inte om, så han tog stryptag på mig..

Nu blev jag riktigt jävla förbannad alltså, så jag skrek: - "OKEJ STRYP MIG DÅ, om de är det du vill. Stryp mig, stryp mig." Han tryckte hårdare och hårdare, till slut fick jag ingen luft att skrika med längre, jag kände hur blodet fyllde mitt huvud och jag tänkte, "jaha, är det här mitt öde? är det såhär jag ska dö?"
Han släppte taget om mitt huvud och jag smällde till honom i bröstet, tog mina saker och sprang därifrån. Jag ringde mamma och stor grät! Mamma kom genast med bilen och hämtade mig.
Mamma: - "Men lilla gumman vad har hänt?"
Jag: - "Han smällde till mig med öppen hand. snyft snyft.. men han sa att det var en olyckshändelse men iaf."
Mamma tyckte att det lät ju inte så jätte farligt, så hon tyckte att jag skulle ringa honom nästa dag och se om vi inte kunde reda ut det här. Mamma kunde ju omöjligt veta att han även tagit stryptag på mig, hon ångrar varje dag att hon inte sa åt mig att gå.

Så nästa dag ringde jag upp honom och vi träffades, blev sams och tillsammans igen. Men bara för att vi redde ut grälet, så slutade det inte här. En vecka senare började han knuffa och slå mig igen, han sa:
- "kolla, jag får ta min bästa väns rester för att ingen annan vill ha dig. Jag gör dig en tjänst som är tillsammans med dig, du borde vara glad att någon vill vara med dig!" och liknande saker fick jag höra varje dag. Jag bara stod där och tog emot slag efter slag, vecka efter vecka. Han sparkade, slog och knuffade mig varannan dag. Om Xs bästa kompis sa något om mig, eller frågade hur det var med mig när de träffades. Ja då var det jag som fick ta emot slag efter slag. Jag stod ut, jag lämnade inte honom. Jag intalade mig att: "Han var ju allt jag kunde få, jag fick nöja mig med honom och det kanske var genom slagen han bevisade sin kärlek för mig. Det kanske var hans sätt."

Jag minns speciellt en dag, när han försökte tvinga mig till att ha sex (vilket aldrig hände, tack och lov), han sa att min mamma var en hora om jag inte hade sex med honom och jag sa: - "vad fan skulle du tycka om jag snackade sådär om din mamma?" och han började skrika och slå mig och trycka in mig i madrassen, han var ju avsevärt tyngre än mig. Han skrek: -"Du ska fan inte kalla min mamma sånna saker!!!" och jag sa lugnt och sansat: -"jag har inte alls kallat henne något, och se hur du reagerar X. Förstår du inte hur förbannad jag blir när du snackar sådär om min mamma då, om du reagerar såhär utan att jag ens sagt något om din mamma?"

Då blev han ännu argare, tog tag om mina armar och kastade ner mig från sängen. Jag minns hur mattan revs mot min kind, jag landade med benen fortfarande på sängen så jag halv-låg ner på golvet, mitt bröst slogs så hårt mot golvet att jag tappade andan. Jag kunde inte andas, jag trodde att jag var död. Jag blundade, och jag hörde som i en dimma att han satte sig brevid mig och försökte hasa upp mig. Hans tårar landade på min kind. Jag hörde honom börja skrika: -"nej, neeeej, dö inte ! Du får inte dö, jag kan inte gjort att du dött. Öppna ögonen, öppna ögonen!!" Jag vet inte hur många minuter det gått när jag äntligen kunde andas, jag gick därifrån och han satt kvar på golvet, gråtandes och skrikandes. Han försökte inte stoppa mig när jag gick.

Trots allt det här så gick jag endå tillbaka till honom, jag trodde verkligen på hans ord om att jag inte kunde få någon annan och vi var tillsammans i 1 år. Sen reste han bort över hela sommarlovet och jag tog mod till mig och gjorde slut en gång för alla! Som sagt nu har det gått 1½ år sedan jag lämnade honom, men jag kommer aldrig någonsin att glömma. Ärren finns kvar i min själ, under resten av mitt liv kommer de att finnas kvar.

Jag vet att jag bara är en av många kvinnor som gått igenom det här, jag vet att många kanske aldrig vågar ta steget att lämna mannen. Jag hade tur, jag hade jävligt tur och jag vet även att om jag stannat längre hade jag inte suttit här idag. Om han hade fått som han ville, så hade jag nog redan varit död. Jag är ytterst tacksam att jag lever, att jag klarade mig ur det här. Mina vänner och min familj stöttade mig och tack vare dem sökte jag hjälp hos en kvinnojour. En guldstjärna till dem!
Till att de hjälpte mig förstå att inget av detta är mitt fel, det är X det är fel på.