Studenten 5/6 2008 !
Jag fick kliva upp super tidigt eftersom jag måste åka tåg för att komma till skolan. Så jag klev upp runt 5 snåret för att hinna sminka mig och fixa håret och klänningen. När jag väl kom fram till tåget stod min kompis Määäds och väntade på mig som så många andra dagar. Hon var så vacker i sin vita klänning och jag kände mig lite smått nervös inför dagen.
När vi var framme vid skolan så blev det champange frukost med klassen, jag hann bara dricka en klunk cider innan vi skulle fotograferas. Vid fotograferingen kom biträdande rektorn och hälsade på oss sen bar det av mot klassrummet. Inne i klassrummet började alla skriva i varandras studentmössor så det blev som en hönsgård med allt skrikande: Har du skrivit i min mössa? inte? kom hit o skriv då. osv. När vi skrivit i allas mössor så blev det lite ostbricka och en lärare höll ett litet gulligt tal, innan hon rusade iväg någonannanstans. Nu var klockan närmare 10 och det var dags för Brunch i skolans matsal. Det var så mysigt att sitta där med klassen och lyssna på alla modiga elever som gick fram och sjöng en sång för oss. Rektorn höll tal och de gjorde körslaget med alla lärare. Våra lärare vann inte kan jag ju tala om. Haha
När vi ätit upp så gick vi tillbaka till klassrummet och fortsatte äta ostbricka och nu var det vår lärares tur att hålla ett tal. Sen blev det betygutdelning. Då skulle vi få varsin ros, så jag skulle sätta på mig plastförklädet för att skydda klänningen. När jag väl hade fått på mig det så fick jag panik, det klistrades fast på armarna och bröstet och jag fick en känsla av att inte kunna andas. En klasskompis fick nästan själv panik när hon skulle hjälpa mig loss. Jag började gråta lite, för det var en riktigt hemsk känsla. När jag väl fick mina betyg kändes det bättre.
Nu var det snart dags att gå in i huvudbyggnaden i skolan för att springa ut, då ställde sig en tjej i min klass och höll ett jätte fint tal. Alla blev förvånade över att hon ville hålla tal! Det var verkligen roligt. Nu bar det av in i huvudbyggnaden, nervositeten började stiga i alla elevers kroppar. Jag såg tjejer runt omkring mig som nästan hyperventilerade. Bara tio minuter kvar. Min mage började bli orolig, jag och min kompis var de som skulle springa ut först. Alltså skulle alla kolla på oss först. Usch, SLÄPP INTE MIN HAND VAD DU ÄN GÖR!! sa jag till henne. Hahaha, hon tyckte att jag var lite rolig som nästan fick panik.
Dörrarna öppnades, nu var det dags att springa ut. Alla lärare stod på rad när vi gick förbi dem, min kompis släppte min hand och jag blev helt hysterisk: JAG SA JU ÅT DIG ATT INTE SLÄPPA, VAD GÖR DU ?!?! så tog hon tag i min hand igen, ytterdörrarna öppnades, vi blev presenterade och UT SOM ETT SPJUT kom vi ner för trappan.
Jag fick en chock av att se så många främmande människor stå och kolla på en, jag darrade i hela kroppen. Jag såg inte min familj någonstans. Så jag följde efter min kompis till hennes familj. Sen bestämde jag mig att jo, jag kommer hitta dem. Och nånstans i mitten av allt folk så såg jag min bästa vän! Jag blev så glad, JA JAG HITTADE DEM! Så jag började halft om halft springa mot henne, då kom 11åringen. Min ena ängel mot mig och började hänga på en massa blommor och en giraff och allt vad det var, efter henne kom min andra ängel 5åringen och ville att ja skulle bära henne.
Så när jag väl kommit fram till min familj hade jag redan en massa saker hängandes runt halsen. Nu blev det kramkalas! Mamma, pappa, mormor, morfar, morbror, extra mamma, lillesyster, lillebror, änglarna, min bästa vän och ännu en vän som också var där. Morbror försökte filma allt. Alla hängde saker om halsen på mig, blommor, gosedjur, giraffer, en fläkt, såpbubblor, nödproviant ( haha det var min extra mamma o lillebror som gav mig den, skit häftigt! ) och allt vad det var. Jag började gråta, jag kände mig så oerhört lycklig! Då kom min kompis, henne som jag gick ut med genom ytterdörrarna. Vi kan kalla henne P. Hon och hennes familj kom fram och då började dom också hänga på mig en massa saker och kramas.
Sen var det dags att kliva på flaket. Alla i min klass hade redan klivit på när jag kom dit, jag knuffade fram mig så att jag fick (enligt mig) den bästa platsen på flaket och så åkte vi runt, runt stan i uppsala i nästan 2 timmar! Jag var helt slut i halsen, i kroppen och i huvudet när jag väl fick kliva av. Jag hade skrikit, vrålat, dansat och hoppat så mycket, och inte blev det bättre av att solen hade gassat på med minst 25-30 grader hela dagen.
Jag klev av flaket och såg mina änglar, min syster och mamma vänta på mig med bilen. Snabbt in i skolan för att hämta lite saker och sen åkte vi med bilen hem till pappa där alla gäster väntade. Vi började med att skåla, sen åt vi smörgåstårta (den som mormor gör så oerhört god), fruktsallad och kladdkake muffins. Det var ganska många där.
Mamma, pappa, morfar, mormor, morbror, syster, lillebror, änglarna, änglarnas mamma, min gudmor, min guddotter, min bästa vän, min bästa väns mamma och min kompis. Alltså var vi 16 stycken med mig själv inräknad.
Mamma och pappa höll tal. Jag grät som en gris på pappas tal, så hälften av alla gäster började också gråta, jag grät när jag läste det vackra kortet jag fått av min syster och den fina tavlan hon målat på en giraff. Det var mycket tårar alltså. Hahaha, men det var endast glädjetårar.
Jag älskar alla som var där, det här var den absolut lyckligaste dagen i hela mitt liv!
När vi var framme vid skolan så blev det champange frukost med klassen, jag hann bara dricka en klunk cider innan vi skulle fotograferas. Vid fotograferingen kom biträdande rektorn och hälsade på oss sen bar det av mot klassrummet. Inne i klassrummet började alla skriva i varandras studentmössor så det blev som en hönsgård med allt skrikande: Har du skrivit i min mössa? inte? kom hit o skriv då. osv. När vi skrivit i allas mössor så blev det lite ostbricka och en lärare höll ett litet gulligt tal, innan hon rusade iväg någonannanstans. Nu var klockan närmare 10 och det var dags för Brunch i skolans matsal. Det var så mysigt att sitta där med klassen och lyssna på alla modiga elever som gick fram och sjöng en sång för oss. Rektorn höll tal och de gjorde körslaget med alla lärare. Våra lärare vann inte kan jag ju tala om. Haha
När vi ätit upp så gick vi tillbaka till klassrummet och fortsatte äta ostbricka och nu var det vår lärares tur att hålla ett tal. Sen blev det betygutdelning. Då skulle vi få varsin ros, så jag skulle sätta på mig plastförklädet för att skydda klänningen. När jag väl hade fått på mig det så fick jag panik, det klistrades fast på armarna och bröstet och jag fick en känsla av att inte kunna andas. En klasskompis fick nästan själv panik när hon skulle hjälpa mig loss. Jag började gråta lite, för det var en riktigt hemsk känsla. När jag väl fick mina betyg kändes det bättre.
Nu var det snart dags att gå in i huvudbyggnaden i skolan för att springa ut, då ställde sig en tjej i min klass och höll ett jätte fint tal. Alla blev förvånade över att hon ville hålla tal! Det var verkligen roligt. Nu bar det av in i huvudbyggnaden, nervositeten började stiga i alla elevers kroppar. Jag såg tjejer runt omkring mig som nästan hyperventilerade. Bara tio minuter kvar. Min mage började bli orolig, jag och min kompis var de som skulle springa ut först. Alltså skulle alla kolla på oss först. Usch, SLÄPP INTE MIN HAND VAD DU ÄN GÖR!! sa jag till henne. Hahaha, hon tyckte att jag var lite rolig som nästan fick panik.
Dörrarna öppnades, nu var det dags att springa ut. Alla lärare stod på rad när vi gick förbi dem, min kompis släppte min hand och jag blev helt hysterisk: JAG SA JU ÅT DIG ATT INTE SLÄPPA, VAD GÖR DU ?!?! så tog hon tag i min hand igen, ytterdörrarna öppnades, vi blev presenterade och UT SOM ETT SPJUT kom vi ner för trappan.
Jag fick en chock av att se så många främmande människor stå och kolla på en, jag darrade i hela kroppen. Jag såg inte min familj någonstans. Så jag följde efter min kompis till hennes familj. Sen bestämde jag mig att jo, jag kommer hitta dem. Och nånstans i mitten av allt folk så såg jag min bästa vän! Jag blev så glad, JA JAG HITTADE DEM! Så jag började halft om halft springa mot henne, då kom 11åringen. Min ena ängel mot mig och började hänga på en massa blommor och en giraff och allt vad det var, efter henne kom min andra ängel 5åringen och ville att ja skulle bära henne.
Så när jag väl kommit fram till min familj hade jag redan en massa saker hängandes runt halsen. Nu blev det kramkalas! Mamma, pappa, mormor, morfar, morbror, extra mamma, lillesyster, lillebror, änglarna, min bästa vän och ännu en vän som också var där. Morbror försökte filma allt. Alla hängde saker om halsen på mig, blommor, gosedjur, giraffer, en fläkt, såpbubblor, nödproviant ( haha det var min extra mamma o lillebror som gav mig den, skit häftigt! ) och allt vad det var. Jag började gråta, jag kände mig så oerhört lycklig! Då kom min kompis, henne som jag gick ut med genom ytterdörrarna. Vi kan kalla henne P. Hon och hennes familj kom fram och då började dom också hänga på mig en massa saker och kramas.
Sen var det dags att kliva på flaket. Alla i min klass hade redan klivit på när jag kom dit, jag knuffade fram mig så att jag fick (enligt mig) den bästa platsen på flaket och så åkte vi runt, runt stan i uppsala i nästan 2 timmar! Jag var helt slut i halsen, i kroppen och i huvudet när jag väl fick kliva av. Jag hade skrikit, vrålat, dansat och hoppat så mycket, och inte blev det bättre av att solen hade gassat på med minst 25-30 grader hela dagen.
Jag klev av flaket och såg mina änglar, min syster och mamma vänta på mig med bilen. Snabbt in i skolan för att hämta lite saker och sen åkte vi med bilen hem till pappa där alla gäster väntade. Vi började med att skåla, sen åt vi smörgåstårta (den som mormor gör så oerhört god), fruktsallad och kladdkake muffins. Det var ganska många där.
Mamma, pappa, morfar, mormor, morbror, syster, lillebror, änglarna, änglarnas mamma, min gudmor, min guddotter, min bästa vän, min bästa väns mamma och min kompis. Alltså var vi 16 stycken med mig själv inräknad.
Mamma och pappa höll tal. Jag grät som en gris på pappas tal, så hälften av alla gäster började också gråta, jag grät när jag läste det vackra kortet jag fått av min syster och den fina tavlan hon målat på en giraff. Det var mycket tårar alltså. Hahaha, men det var endast glädjetårar.
Jag älskar alla som var där, det här var den absolut lyckligaste dagen i hela mitt liv!
Kommentarer
Trackback
