twiga

Någon jag brytt mig mycket om, någon som jag räknat som en i familjen, har precis visat en annan sida av sig själv. En sida som jag verkligen inte tycker om, en sida som jag inte trodde fanns. H*n har visat sig vara en helt annan person än jag trodde. I över ett år har jag räknat denna person som en viktig del i mitt liv, som någon man kan luta sig mot när man mår dåligt.

Jag trodde att vi var goda vänner, att även h*n kände samma sak. Jag öppnade mig för den här personen, jag berättade hemska saker som många inte trott hände mig. H*n stöttade mig, gav mig råd och öppnade sitt hem för mig. Jag trodde verkligen att man kunde lita på den här personen, men jag hade tydligen fel.

Jag tror inte att jag gråtit så här mycket om den här personen bara hade varit elak och svikit mig, men det är inte bara mig h*n svikit utan även någon i min familj. Det är då jag blir förbannad, de är då jag blir sårad. För när någon sårar inte bara mig utan även min familj, då tar jag åt mig så jävla mycket. När jag ser personer jag älskar sitta o gråta för att de inte vet vad de ska ta sig till det är då jag inte kan bara stå och se på, jag lägger mig i!

Jag erkänner att i vissa fall är det inte bra att lägga sig i, men i det här fallet ansåg jag att jag hade rätt att lägga mig i. särskilet eftersom h*n gick till person angrepp mot mig. Då handlar det inte längre om någon annan, då handlar det även om mig!

Det är när svåra saker händer som man inser att man inte står någonstans utan sin familj, att det endast är familjen man kan lita på eftersom de älskar oss vad vi än gör. Förändring, det kan bli till något bättre eller något sämre. Men en sak är säker, tiden läker inte alla sår, däremot blir alla sår förr eller senare till ärr.

Vi klarar oss, my mama taught me better than that <3